jag vet inte varför jag skapa denna blogg men det är väl så att jag måste få ur mig en del känslor. Jag har inga vänner och jag har ingen som bryr sig om mig i min omgivning. Detta är helt och hållet mitt fel och är medveten om det.

Min sambo sedan åtta år har nyss lämnat mig, enligt henne har vi de senare åren glidit ifrån varandra. Under denna tid däså har vi lyckats få två fina barn. En son på fyra år och en dotter på två. Anledning till att vi glidit isär är att jag pendla 12 mil tur och retur dagligen till jobb medans min dåvarande sambo satt hemma i sin ensamhet. 

Nyligen bestämde vi oss att flytta till staden där mitt jobb är. Det var något vi båda kommit fram till att vi sakna i livet. Vi kom båda från denna stad från början. Vi sa upp vår lägenhet för vi fick en fyra i Malmö som skulle passa oss kanon bra. Jag har aldrig i mitt liv längtat så som jag gjorde denna gång.

Sen en dag för ca tre veckor sedan så börja jag känna mig riktigt krasslig och sambon kom hem och vi börja bråka lite som så många ggr förr. Bara de att denna gång var sista gången. Hon ville separera. Hela min värld gick itu.

Nu är jag utflyttad och bor i en egen lgh i Malmö. Barnen och min före detta flyttar in nu i oktober med hjälp av mig. Hela min vardag är i spillror och jag vet inte hur jag ska kunna avreagera mig. Eftersom jag själv valt att inte ha vänner så nu när jag verkligen behöver någon så finns ingen.

Jag vet om att jag är boven i dramat jag förvandlades till en gubbskit. Jag jobbar stenhårt med att förändras i tron om att få tillbaka mitt livs kärlek. 

Jag är ledsen i dag, igår var jag glad. I morgon kommer jag vara ledig för första gången ensam. Jag vet att livet kommer visa sina känslor och jag är livrädd. Jag vill bara spola tillbaka tiden sp jag kunnat förändra mig i tid.

Hon är inställd på att gå vidare. Men jag kan inte det är för tidigt. Jag har alltid trott att om jag känner såhär starkt så måste även hon göra det. Jag vet inte hur jag ska vara, vill skriva om mina känslor till henne men är rädd för att visa mig patetisk.

Jag önskar mig en till chans, se att jag är den bösta mannen som finns. Vara den bösta pappan som finns.

Jag älskar henne så det gör ont!

jag vet inte varför jag skapa denna blogg men det är väl så att jag måste få ur mig en del känslor. Jag har inga vänner och jag har ingen som bryr sig om mig i min omgivning. Detta är helt och hållet mitt fel och är medveten om det.

Min sambo sedan åtta år har nyss lämnat mig, enligt henne har vi de senare åren glidit ifrån varandra. Under denna tid däså har vi lyckats få två fina barn. En son på fyra år och en dotter på två. Anledning till att vi glidit isär är att jag pendla 12 mil tur och retur dagligen till jobb medans min dåvarande sambo satt hemma i sin ensamhet. 

Nyligen bestämde vi oss att flytta till staden där mitt jobb är. Det var något vi båda kommit fram till att vi sakna i livet. Vi kom båda från denna stad från början. Vi sa upp vår lägenhet för vi fick en fyra i Malmö som skulle passa oss kanon bra. Jag har aldrig i mitt liv längtat så som jag gjorde denna gång.

Sen en dag för ca tre veckor sedan så börja jag känna mig riktigt krasslig och sambon kom hem och vi börja bråka lite som så många ggr förr. Bara de att denna gång var sista gången. Hon ville separera. Hela min värld gick itu.

Nu är jag utflyttad och bor i en egen lgh i Malmö. Barnen och min före detta flyttar in nu i oktober med hjälp av mig. Hela min vardag är i spillror och jag vet inte hur jag ska kunna avreagera mig. Eftersom jag själv valt att inte ha vänner så nu när jag verkligen behöver någon så finns ingen.

Jag vet om att jag är boven i dramat jag förvandlades till en gubbskit. Jag jobbar stenhårt med att förändras i tron om att få tillbaka mitt livs kärlek. 

Jag är ledsen i dag, igår var jag glad. I morgon kommer jag vara ledig för första gången ensam. Jag vet att livet kommer visa sina känslor och jag är livrädd. Jag vill bara spola tillbaka tiden sp jag kunnat förändra mig i tid.

Hon är inställd på att gå vidare. Men jag kan inte det är för tidigt. Jag har alltid trott att om jag känner såhär starkt så måste även hon göra det. Jag vet inte hur jag ska vara, vill skriva om mina känslor till henne men är rädd för att visa mig patetisk.

Jag önskar mig en till chans, se att jag är den bösta mannen som finns. Vara den bösta pappan som finns.

Jag älskar henne så det gör ont!